När skall man välja tunnelbana, spårväg eller buss?

Satsningar på kollektivtrafikens infrastrukturProvvalet 2009

Det stora projekt som vi har idag är bygget av Citybanan – en ny genomfart av innerstaden bör pendeltågen. Den kommer att ge en behövlig kraftigt ökad kapacitet för resandet mellan regionens norra och södra delar och Stockholms innerstad. Men så som regionen växer idag så kommer detta inte att räcka. En fortsatt utbyggnad av spårkapaciteten inom regionen behövs. Dock kan vi nog inte förvänta oss statliga bidrag till detta för mer än ett projekt i taget. Det gäller därför att prioritera rätt när det gäller vilka projekt som skall byggas genom statliga bidrag och vilka vi skall bekosta själva inom regionen.

Att i alla lägen bara satsa på tung spårburen kollektivtrafik (som tunnelbana eller pendeltåg) kommer inte ge de bästa möjligheterna att i egen regi bygga ut kollektivtrafiken i den omfattning som behövs. Därför är en satsning på lättare och billigare spårburna alternativ också viktig. Det är här som satsningarna på att bygga ut ett nätverk av spårvägar i innerstad och förorter kommer in. Moderna spårvägar där man utnyttjar de senaste landvinningarna i fordon och infrastruktur är en viktig del i att skapa snabba och enkla kommunikationer utanför och mellan den tunga regionala spårtrafiken (tunnelbana och pendeltåg).

Det är oseriöst att göra jämförelser med museala spårvagnar (som har en annan kundkrets och är en viktig del i Stockholm som attraktiv turiststad) – för i så fall skall man som jämförelseobjekt använda T-Fordar och bussar byggda på lastbilschassin. Sloganen 80 procent av nyttan till 20 procent av kostnaden är inte byggd på lösan grund utan bygger på internationella erfarenheter de senaste 20 åren då spårvägar byggts ut och introducerats i mängd städer i Europa och USA. Man kan till exempel inte jämföra byggkostnaden för en spårväg i innerstaden med en tunnelbana i förorten. Det är oavsett objekt (hus, väg, vägtunnel och motsvarande för spår) dyrare att bygga i innerstaden än i förorten. När tunnelbanan byggdes ut på 1950-talet var kostnaden för sträckan Gamla Stan – T-Centralen många gånger högre än sträckorna ute i förorten.

Kapacitetsmässigt i förhållande till gatubredd ligger spårvägar och gångtrafik i jämnhöjd med varandra följt av bussar och cyklar en bra bit efter och långt under alla andra kommer personbilen i kapacitet. Frågan är då vad man skall prioritera när man har en begränsad gatubredd att utnyttja. För mig är det självklart att de som har största kapaciteten skall ha förtur till det befintliga utrymmet – det blir då naturligt att i första hand satsa på spårväg och trottoarer. I dagens innerstad har det bara varit naturligt att bygga breda trottoarer, men i gatan låter man det minst kapacitetsstarka transportmedlet breda ut sig. Slutligen så inger spårvagnen större respekt hos andra trafikanter än bussar, den har därför större möjligheter att fort komma fram genom tungt trafikerade gatustråk.