Kollektivtrafikens styrka är nätverket

Man bygger upp en kollektivtrafik som ett nätverk med olika kapacitetsstarka stråk beroende på transportbehoven. I många storstadsregioner i Stockholms storlek (Wien, Prag, Budapest, Milano, Lyon, Frankfurt, Köln, Brussel) har det visat sig att den bästa lösningen består i att ha tre nivåer (tunnelbana/pendeltåg – spårväg/lokalbanor – buss). För att bästa effekt skall uppnås måste alla dessa nivåer byggas som sammanhängande nätverk. De tre nätverken måste fungera bra i relation till varandra. Det innebär att man har bytespunkter utspridda för att man lätt skall kunna byta till det bästa alternativet utan långa resvägar eller många byten. Det är här spårvägarna kommer in – de ger den mest flexibla lösningen i medeltunga transportstråk. De avlastar tunnelbana och pendeltåg genom tvärförbindelser och där kapaciteten nått taket för bussarna men man ännu inte kan rättfärdiga en tunnelbana.

Tunnelbana och pendeltåg utnyttjas bäst för långa resor medan spårvägen fungerar bäst när man skall transporteras kortare sträckor, men för att spårvägen skall fungera bäst skall linjerna vara långa och förbindas med varandra så att resenärerna kan få den mest effektiva resan med valmöjlighet hur man reser mellan olika bytespunkter. En aspekt för framtiden är dessutom att avlasta T-Centralen som bytespunkt (jämför t.ex. London och Paris många bytespunkter). Till detta återkommer jag nedan.